Dagens inlägg blir kort och skapas egentligen endast efter en bild som fladdrade förbi i mitt digitala flöde men som fick mig att dra på smilbanden lite extra. Bilden är alltså inte min egen men jag kände att den förmedlade så mycket minnen att jag var tvungen att spara den och samtidigt visa upp den för fler, förhoppningsvis, lika nördiga personer som jag själv.
Sandlådan var verkligen träffpunkten för oss barn på samtliga av de ställen som jag bodde på som liten.
Från att man var en liten parvel som bakade sandkakor med hjälp av plastspannar och sandformar med diverse enkla skapelser som fåglar och ekorrar till att bara bli ett ställe där man ”hängde” i de tidiga tonåren (oftast sittande på en alldeles för liten gunga skapad av ett begagnat 14” Goodyear däck fäst med grova kättingar i en ställning byggd av trästockar. Att sammanstråla på ”Lekan” blev liksom en grej ett tag innan man blev till lite äldre ungdom.
Mitt inlägg idag baserad dock på några av de lekar som skedde i sandlådans ibland kalla och fuktiga grus och likaledes på somrarna varma, torra och hopplöst svårt att bygga i-sand.
Alla vägar för småbilar som skulle köra rally och där, givetvis, de flesta rallybilarna till slut körde av i någon snäv kurva och voltade våldsamt ut i det mycket karga ökenlandskapet.
Tunnelbygge var också något som man alltid gav sig på och när man hade gott om tid blev det ett helt koppel av tunnlar där trafiken även leddes ovanpå tunneltaket.
Givetvis slutade det i katastrof och tunneln rasade samman precis i samma ögonblick som en bil var inuti dess mörka mitt. Framfördes bilen av en hjälte och bilen kanske var ett fyrhjulsdrivet fordon så kunde den lik en tusenfoting köra upp ur sin grusgrav för egen maskin!
Eller alla de strider som plastsoldaterna utkämpade i grävda skyttegravar, djupa hålor och dåligt uppförda sandslott. De lite mindre småkrigarna var inte alltid det bästa för sandlådan då man aldrig kom hem med samma antal gubbar som man gick hemifrån med.
Ett antal av dessa 1/76-gubbar blev helt enkelt Missing in Action på riktigt.
Kanske hittades dom så småningom av andra barn eller så ligger dom fortfarande kvar under årtionde av kommunens nypåfyllda sandlådegrus.
Större plastgubbar var bättre lämpade för ökenkrig och försvann mer sällan. Här funkade ju de Brittiska ökenråttorna allra bäst men givetvis lekte man med det som fanns att tillgå så ibland kunde Britterna stöta på Cowboys, Japaner eller t.o.m. Fransmän från Napoleonkrigen (jo faktiskt).
När jag själv var med och tog bort en gammal sandlåda som var uppförd någon gång under tidigt 70-tal så hittade jag också småkrigare av plast ur dess djup.
Det känns på något sätt som att just detta årtionde verkligen var plastsoldaternas storhetstid men jag har säkert fel. Kanske bygger jag det på min egen ålder och på alla dessa minnen och minnesbilder som verkligen etsat sig fast i mig?
Nåja, nu ropar trädgårdsarbetet på mig så det är väl bara att lyda. Det är så det är att vara så kallad vuxen.
Suck.
Ha en fortsatt bra helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar