Här har vi en serie som jag i princip inte minns ett dugg om förutom just det här uppslaget hämtat ur Britains katalog 1981.
Jag kan tänka mig att just temat rymdleksaker var något som Britains nog såg som ett måste runt den här tiden. Star Wars var en jättehit och i samma veva så tog t.o.m. James Bond sig ut på rymdäventyr och karaktärer som Blixt Gordon och Buck Rodgers kändes återigen aktuella. Att då stå med ett sortiment bestående av historiska figurer samt jordbruksmaskiner och djur kanske inte kändes lika tryggt hippt? Det gällde ju att fånga barnens uppmärksamhet i leksaksbutiken.
Tvära kast på bloggen. Det här är ju varken häftiga spelfigurer eller tuffa actionfigurer utan ännu en sådan där liten och nästan bortglömd sak från det förflutna. Den här filuren hittade fram häromdagen och det inte bara liknar en elefant, det ÄR en elefant, en rosa dessutom.
Jag tror att dom här var tämligen vanliga i mitten av 80-talet. Det fanns inte speciellt många i en förpackning, kanske 4-6 stycken, och jag minns att dom såldes i vanliga varuhus. Det är ju ganska självklart vad dom här skulle användas till så det känns ganska onödigt att förklara men att dom var ämnade för vuxendrinkar råder det ju ingen tvekan om.
Dom här rosa elefanterna ska ju inte föreställa de som var med i Fem myror är fler än fyra elefanter utan snarare den klassiska humorbilden av sådant som stupfulla människor ibland kunde tyckas se vandra runt och/eller höras stampa runt i hemmet dagen efter dom hällt i sig några drinkar.
God fortsättning!
Årets första inlägg blir en snabb koll i backspegeln på ännu en sådan där sak som jag själv minns från barndomen men som jag som vuxen inte kunnat ringa in och identifiera med namn, tillverkare eller för den delen med hjälp av speciellt många bilder.
Mycket Smurfer just nu men det blir lätt så när man läser in sig på något och samtidigt råkar trilla över liknande saker som också kan vara intressant att skriva ett par rader om.
Det här uppslaget finns med i Leksakscitys vår/sommar katalog från 1980. Varför någon gett sig på konststycket att färglägga figurerna i blå färg när resten av pryttlarna är svart-vitt kan man ju bara gissa på. Inte blev det särskilt snyggt gjort heller. Visserligen lyser det upp med färg men det ser ju faktiskt mest konstigt ut när dessutom detaljerna på figurerna målats över med blå färg.
Ha en fortsatt bra dag!
Det här albumet lyssnade jag sönder och samman i slutet av 70-talet. I och för sig så hade jag det på kassett istället för vinyl för att en kassettbandspelare hade jag på mitt egna rum medans skivor endast kunde avnjutas på mina föräldrars anläggning som var placerad i vardagsrummet.
Vad ska man säga? Alla klassiska Smurfsånger finns med så så långt var allt bra. Den där gubben undrade man ju ändå rätt mycket vart han kom ifrån och varför han hänger i skogen med små blå varelser. Är han där för att plocka svamp, eller ska han rent av käka upp alla Smurferna? Är det månne en svartklädd Farbror Blå som hittat Smurfbyn och vill läxa upp dom lite med sitt ris eller käpp? Efter en genomlyssning så verkar han ändå rätt snäll och vill troligtvis bara sjunga sånger ihop med Smurferna.
På omslaget har dom fällt in gubbens passbild rakt över den tecknade bilden tagen från en musikalisk Smurfmarsch och det känns ju aningen b. Klasse Mölleberg såg minsann mycket gladare ut på omslaget till sin Smurf-LP men den kom faktiskt inte ut förrän året därpå då de små blå om möjligt var ännu populärare än 1978. Som jag har förstått det nu i efterhand så är Fader Abrahams Smurfskiva faktiskt den första smurfskivan som någonsin gavs ut.
Nåja, Idag vet vi lite mer om Farbrorn. Det har ju trots allt blivit lite enklare att hitta fakta 2022 än vad det var 1978. Nu vet vi att han heter Pierre Kartner och att han är från Nederländerna. Hans artistnamn är Fader Abraham och han sjöng in samma Smurflåtar på flera olika språk som sedermera gavs ut i respektive länder. Tyska, Spanska, Franska, Holländska, Svenska och Italienska. Ska man nu vara sån så lät det ju helt ok om det nu stämmer att Abraham inte ens kunde den Svenska han var satt att sjunga ihop med Smurferna. Smurfernas röster och sång gjordes tydligen för övrigt av ingen mindre än Anders Glenmark.
Alla ”Hitsen” finns som sagt med; Hallonsaft, Smurfsången och Smurfar alla Smurfer. Min personliga favorit var Balladen om Astrosmurf eftersom jag fått seriealbumet om just det äventyret av min Pappa när jag låg sjuk och nerbäddad vid något tillfälle. Det äventyret var fantastiskt och den här sången förstärkte bara det jag läst om i albumet.
Pierre Kartner som är född 1935 ser ut att fortfarande vara vid liv. Hur aktiv han är med musiken vet jag dock inget om. Under sin karriär har han släppt ca 300 skivor och bla skrivit bidrag som tävlat i Eurovision song contest, senast 2010. Han är en riktig krutgubbe med andra ord.
Nu borde man ju runda av hela den här kvällen med ett glas hallonsaft men jag tror att jag hoppar över den biten. Jag tar nog tusan en öl istället.
Ha nu en riktigt Smurfig helg och tack för att ni Smurfar min blogg. 😁
Ett urklipp från en leksakskatalog från årsskiftet 1981/82. Capsela kvalar nog tusan in på min egna tio i topp lista över bästa leksakerna någonsin. Med rätt lådor så var möjligheterna att bygga batteridrivna mackapärer både för land och vatten nästan oändliga. Älskade det som barn och hade förmodligen tyckt att det varit rätt kul idag också! :)
Någon gång under tidigt 80-tal så blev det någon typ av hype bland mina klasskamrater att köpa sådana här billiga skelett av gummi i den lokala tobaksaffären. Skeletten var ca 30cm och var i ärlighetens namn slarvigt gjutna och helt utan rörliga delar. Dom fanns i flera olika färger. Vita, beige, blå, gröna, gula och svarta. En del av dom hade målade fläckar jämt fördelade över kroppen. Dom var i väldigt mjukt gummi. Mitt första gummiskelett blev ett svart med rödmålade ögon och lite senare skaffade jag mig även ett beige/benfärgat. Det fanns en gummisnodd längst upp på skallen. Höll man i gummisnodden så kunde man gå med det bredvid sig så att det liknade en hemskare version av Televinken som var ute på promenad. Efter ett tag försvann den där gummisnodden precis som det brukar göra på billiga leksaker av den här typen.
En annan betydligt dummare lek var att slänga ut dom på vägen bara för att se hur det såg ut när bilar körde över dom! Otroligt korkad lek men just där och då var det spännande.
Storleken på dessa skelett gjorde dom till perfekta tillbehör till Action Man och liknande figurer. Just Action Mans kläder passade i storlek och likaså hand hjälmar.
Jag vet inte mycket om dom här. Tillverkaren är för mig okänd och jag vet inte heller exakta årtal på dom. Söker man efter info så får man många träffar men det finns så klart en myriad av liknande produkter där ute så det är inte lätt att hitta rätt i sökdjungeln. Troligtvis är det bara något okänt Made in Hong Kong-krafs. Kanske inte snyggaste och bästa leksaken men för mig är det ett stycke nostalgi från barndomen och det är ändå det viktigaste för min del.
Tack för att ni läser och ha en fortsatt bra jul!
Jag älskade dom här bilbanorna när jag var barn! Hade en exakt likadan som på bilden nedan som är saxad ur en leksakskatalog från åren 1975/76.
En jäkligt enkel konstruktion och ändå var den så kul att leka med. Själva banan fäste man i en bordskiva med hjälp av en skruvtving av plast. Ju högre upp du fäste startbanan ju högre hastighet fick bilarna. Briljant!
 |
