Vår Chef och tillika bolagets ägare kom som sista deltagare in i konferansrummet på det sedan länge inplanerade personalmötet.
Alla utom Jonas och Anna var på plats då detta gifta par befann sig på resande fot någonstans i Europa.
När chefen äntrade rummet så tystnade sorlet från de 10 som strax innan suttit och småtjattrat om den arbetsdag som nyss avslutats. Det var tisdag och klockan var 17:15.
Butikslokalen där vi jobbade med att sälja produkter till företag var nersläckt och enbart lager och konferansrum var upptänt.
Chefen Herbert, som passerat 55 i ålder, satte inte sig ner vid konferansbordet utan blev stående nära dörren. Han log, ja nästan flinade mot oss vilket fick hans välansade skägg att sträckas ännu högre upp mot det grå hårfästet.
Han hade händerna i fickorna och inväntade tystnaden. Han verkade den här kvällen vara väldigt lugn och avslappnad. Herbert var visserligen ingen röd person som brukade stressa upp sin omgivning, tvärtom, han hade en mycket lugn, trygg och trevlig personlighet.
Så tog han slutligen till orda:
-Idag har jag sålt företaget.
Han log lite mer och och verkade verkligen studera vår reaktion och hur vi såg ut där vi satt med gapande munnar samt den totala tystnad som rådde.
Frågorna som bubblade upp från oss var många.
Varför?
Företaget gick ju riktigt bra och kunderna strömmade bokstavligen till butiken för att handla av oss.
Ordertelefonen gick varm och det hade investerats i bla nya firmabilar och bättre datorer.
Någon fick tårar i ögonen och chocken var påtaglig.
Vad skulle nu hända? Blir vi alla arbetslösa? Varför detta hemlighetsmakeri? Vem har ni sålt till?
Oron spred sig bland de anställda.
Efter en stund smög sig sakta känslan av att blivit lurade över oss.
Samtliga av oss anställda jobbade betydligt mer än vad som förväntades av oss.
Vi trivdes ihop och personalen skötte emellanåt företaget i princip på egen hand.
Många hade flera års erfarenhet från liknande verksamheter och kunskapsnivån var nästan löjligt hög.
Personalen skötte saker som kanske egentligen skulle legat på någon av chefernas bord men det var bara så det var, alla tog ansvar.
Vi trivdes på vår arbetsplats och vi var väldigt uppskattade av våra chefer.
Personalen var även flitiga ambassadörer för företaget och antalet kunder och konton som öppnats tack vare de anställdas flitighet var otaliga något som också gjorde att det inte behövdes speciellt mycket övrig marknadsföring., kunderna sökte upp oss ändå.
Vi var inom vår bransch det näst största företaget i Sverige, vilket faktiskt var imponerande.
Om nu företaget skulle säljas, varför hade inte personalen fått ett förslag om att ta över?
Det låter kanske som en märklig fråga men kunskapen fanns där och dom flesta av oss såg nog firman lite som "vårt" företag även om det givetvis inte var så.
Kanske kunde vi gått ihop och köpt det?
Men frågan ställdes aldrig och nu var det för sent.
Den nya VD:n stod bokstavligen redan i kulisserna och nu tog han ett kliv över tröskeln till konferansrummet. Han såg om möjligt ännu gladare ut än Herbert hade gjort några minuter tidigare.
Han var en rund man i 60-års åldern och han var prydligt klädd i kavaj och vit skjorta.
Innan han började prata så slog han ihop händerna och smorde dom i varandra så som de flesta av oss gör när vi tvättar våra händer.
Vi kan kalla honom Åge.
Åge förklarade glatt hur uppspelt han var över sitt nyförvärv och vilken stolthet han kände nu när han kunde addera vårt, inom branschen, kända butiksnamn till sitt stall av betydligt mindre butiker.
Ord som flaggskepp och stjärnspelare användes.
Framförallt skulle personalen inte vara oroliga över sina jobb.
- Ni kan vara lugna, ingenting ska förändras.
Åge var VD för ett företag i Stockholm som nu alltså visade sig vara köpare.
Dom hade ett liknande upplägg som vårt företag men var givetvis mycket större med hundratals anställda och ett stort centrallager där alla varor nu skulle plockas och skickas från.
Sortiment var mindre än vårt lokala och inte alls lika välsorterat. Lite torftigt skulle man nog kunna påstå men då är jag kanske lite väl taskig.
Det nya stora företaget hade redan ett antal butiker i Stockholmsområdet så vår butik skulle komma att ingå i en redan befintlig butikskedja. Order och leveranser till kunder skulle ske centralt likaså allt som personalfrågor, ekonomi och inköp.
Prisbilden ut till kund var betydligt högre än den prisbild som vi hade haft inom vårt lokala och i sammanhanget mindre företag.
Det nya sortimentet bestod även av ett stort utbud av "own brands" dvs billiga artiklar som tillverkades i Kina istället för i Sverige eller något annat Europeiskt land och som ofta fick det nya företagets logga tryckt på omslaget.
Kinasortimentet importerades i bulk och sakerna var många gånger undermåliga i kvalite.
De etablerade fabrikaten fanns också där men till ett prispålägg som fick oss att häpna.
Kan man verkligen lägga en vinstmarginal på 80% på en artikel utan att försäljningen påverkas negativt?!
Överhuvudtaget såg vi en marginal i det nya sortimentet som vi aldrig tidigare sett någonstans tidigare.
Att lägga på 80-90% på inköpspriserna var inget konstigt alls inom det nya stora och mäktiga företaget.
För att locka till sig andra storföretag och tom myndigheter och statliga bolag så lämnades det ut offerter med löfte om rabattsatser på 40-87% och många gånger sattes det fasta avtalspriser som låg under inköpspriset, något som privatpersoner och mindre företag naturligtvis på sikt fick betala.
Av deras "ingenting ska förändras" blev det ungefär så här:
Försäljningen störtdök.
Sortimentet blev mindre och smalare.
Priserna ökade rejält.
Lokalen byggdes om och av de ursprungliga 2000 kvm blev det 1000 kvm men ganska snart förvandlades ca 300 av dessa till "förvaringsutrymme".
Den lokala anknytningen med egna budbilar, inköpare och produkter försvann helt.
I princip inga extravaror i lager.
En del kunder har rabattsatser på närmre 90% medan de mindre företagen och privatkunder inte har någon rabatt alls.
Minskat kundantal, lägre snittkvitto.
Av 12 anställda återstår det idag 1 på heltid och en på 80%.
Villkoren för de anställda försämrades drastiskt och arbetstiderna blev sämre.
En rejäl hyvling av samtliga heltidsanställdas anställningskontrakt för de butiksanställda (ej butikschef).
I december 2024 läggs butiken slutligen ned.
Som en äppelskrutt så kastas det som är kvar av det gamla företaget på avskrädeshögen och dess historia glöms snart bort. I det långa loppet blev det en förlustaffär för Åge och de andra. Dom såg något som var bra och som dom ville ha. Sen skulle dom sköta det på sitt sätt utan att varken lyssna eller åtminstone försöka vara lite lyhörda och när det väl barkade utför med försäljning och kunder, ”löste” man det genom att skära ner på personal, försämra villkor för både kunder och samarbetspartners samt höja priserna.
Jag hoppas självklart att både Herbert och Åge mår bra idag.
Att dom har hälsan med sig och har kvar sitt glada humör.
Båda är nu pensionärer.
Jag hoppas också att dom är nöjda över hur saker och ting utvecklade sig.
Är dom inte det så är ju ovanstående saga faktiskt bara rent ut sagt förskräcklig.
Tyvärr så är den inte unik på något sätt och vad värre är, så är den helt sann.
Ber om ursäkt för den dystra tonen i dagens inlägg.
Alla sagor har ju två sidor och jag väljer ju så klart att återge den ur ”mitt” perspektiv. Hade vi tagit den ur storföretagets synvinkel så hade den nog blivit kortare, utan persongalleri och med mer siffror.
Som att läsa Mio min Mio ur Riddar Katos perspektiv.
Varför har han ett hjärta av sten? Varför gillar han inte människor osv.
Nästa inlägg återgår vi till något som är kul igen.
Det lovar jag.
Ha en bra tredje advent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar