Bjudningsboken - 1970

Visst blir man sugen? Ser ju mums ut. Känns lite som att dom hämtat inspiration från en gammal slottskällare. Alla bilderna ur boken verkar vara tagna med hjälp av ett brunt filter framför kameraobjektivet. 

Detta trots att förlaget lockar med textrader som; 

Man kan nog knappt föreställa sig hur det skulle se ut med ”krusiduller”. 

I min iver över att städa bland våra böcker här hemma så fann jag den här underbara utgivningen från Tore Wretman (1970).

Den självklara reaktionen blir ju lätt; vilken skitbok. Tråkig och gammal. Den kommer åka till närmsta antikvariat om ens dom vill ha den. 

Sen började jag bläddra och den var ju hur kul som helst! Inte för att jag blev jättesugen på de ”enkla” maträtterna som presenterades utan mer för det språk och författarens uppenbara självklarheter som serveras för läsaren ihop med måltider i dova färger.  

Bästa uppslaget! Här verkar det vara ett par som vill imponera på varandra genom att tillaga varsin romantisk middag. Mannen framstår, givetvis, som mindre duktig i köket och verkar vara en novis inom dessa domäner. Kvinnan är såklart jätteduktig på att laga mat precis som alla kvinnor är. Hade det istället handlat om några typiskt manliga sysslor typ laga bilen eller snickra ihop en ladugård så hade det varit precis tvärtom. (Hoppas alla förstår min ironi). 

Här framgår det att mannen lagat maten alldeles SJÄLV (duktig pojke) och för att säkerställa succén har han använt sig av halvfabrikat. Ändå är det gjort med kärlek och det syns ju verkligen! Samtliga av kvinnans favoriträtter finns med. Ananas i kirsch, bara en sån sak! 

Smaskens. 

Kvinnans maträtt är mer avancerad och tar längre tid något hon inte ska förskräckas över. För säkerhets skull så har hon valt husmanskost precis så som män vill ha det och som dom brukar få hemma hos sin Mamma. Snaps och öl (inget annat, bara öl) att dricka sitter fint till en välsmakande grönärtspure’. 

Ni ska veta att det verkligen inte är lätt att skriva det här utan att det vattnas i munnen. 

Här har de sportlovsfirande ungdomarna samlats för varma mackor med te. Världens präktigaste afterski. 

De varma mackorna med gröna salladsblad och purjolök frestar säkert smaklökarna. Pizzan ser bränd ut. Temuggarna är tömda. Jag får här dela ut Pluspoäng till tonåringen till vänster som har en Tie Fighter på sin stickade tröja. 

En eloge även för att pojken till höger har knäppt de båda översta knapparna i sin pullover. 

Den sportlovsfirande ungdomen i mitten påminner om Siw Malmkvist. Hon ser glad ut. Kanske sitter hon och funderar på lyckliga minnen. Som den där gången hon var på premiären av Charlie Chaplins nya film. 

Till jul flyttar vi ner i källaren igen. De dova färgerna blir ännu en ton mörkare och det bruna i julen får blomma ut. Traditionell julmat som Spettekaka och bärkompott är ett måste. Det står inte nämnt men är det inte ett rejält glas med brunfärgad Mumma där till smörgåsen? Mums, det får tankarna att färdas till ungdomens glada dagar med Häxblandning i smuggelvänlig schampoflaska. Det är ändå härligt att få sig en fylla på uppesittarkvällen. Kanske är det Lennart Hyland som visas på den svart-vita tv:n. 

Ska bli så skönt när tv-sändningarna i färg väl sätter igång så att man slipper dricka för att få sig lite färg (inte brunt) i vardagen. 

Nu börjar jag bli hungrig så jag får sluta skriva för idag. 

Kanske får det bli någon god lunch nu när man är så inspirerad. Bruna bönor med svarta sviskon och lite brunkål hade varit fint. Undrar var de röda besticken blivit av? 

Ha en fin dag! 

Världens största - böcker 1980-tal

När jag startade min blogg 2012 så hade jag tänkt att bland annat skriva om böcker. 

Min avsikt var aldrig så kallad finkulturell litteratur eller kioskvältare. Inte heller tänkte jag ge mig på några av de mer välkända klassiska verken. Jag funderade nog mer på de böcker som av den stora skaran publiceras lite under radarn och som kan behandla ämnen som exempelvis div leksaksserier, retro, filmer, spel, hobby etc. 

Jag hade heller aldrig intentionen att skriva djuplodande recensioner om dessa verk utan det får väl i så fall hellre ses som en uppmaning till likasinnade att bege sig ut på jakt på loppisar eller antikvariat efter ett eget exemplar av det som jag själv tycker är en fantastisk utgivning. Eller något i den stilen. Jag gillar ju inte bara böcker,  jag är lat också! 😁

Nu blev det ju inte så värst många sådana inlägg heller men jag får väl skriva upp det på min lista över ”projekten som jag egentligen vill pyssla med men som jag inte tycks hinna med på grund av livets alla måsten”. 

Anledningen till dagens bokinlägg är egentligen att jag efter en lång tid ”hittade” böckerna som ni ser på bilden här ovan. 

Dom var relativt populära under den senare delen av 1980-talet och syntes då ofta på diverse varuhus där dom såldes hyfsat billigt. Böckerna är dock ganska tjocka samt inbundna så jag har definitivt sett värre billighetsutgivningar än dom här. Varje bok innehåller ett flertal korta små historier som (tycks) vara hämtade ur verkligheten. Artiklarna påminner starkt om exempelvis veckans kriminalfall som förr fanns i veckotidningarna som i sin tur kanske hade mest äldre kvinnor som sin målgrupp. Som barn och ungdom var det dessa reportage tillsammans med någon enstaka sida med tecknade serier det enda som man läste. Resten av dessa tidningar verkade mest bestå av bakrecept och instruktioner om hur man stickade diverse klädesplagg. Kanske var Yvonne Ryding eller Lill-Babs med på ett hörn men det var då inte heller så speciellt intressant. 

Jag saknar en bok i serien och som då ska heta Världens största Spioner. Utöver den så har jag dålig koll på om det finns fler böcker i samma serie. 

Har du koll på detta så skriv gärna en rad eller två om vilka fler titlar som finns där ute. 

Bokförlaget kan jag inte hitta så mycket info om. Verkar som dom heter, eller hette, Viking förlag men oklart om det finns kvar. 

Jag får uppdatera texten efterhand som jag hittar mer om den här lite udda, men förr, omtyckta bokserie. 

Ha en bra dag och tack för att ni läser! 

Glad Påsk!

Har fullt upp med saker och ting så just nu blir det inte många nya inlägg på bloggen. Det är då extra glädjande att se att besöksantalet trots min frånvaro ökat ganska mycket de sista veckorna. Man blir allt lite nyfiken på vad det är för något som lockar in så många läsare. Verkar inte vara någon specifik post eller område som har flest besökare utan det är spridda skurar bland både nytt och gammalt. 

Idag tänkte jag bara önska er en Glad Påsk! 

Har dåligt med tid för att ta några nya bilder eller författa en innehållsrik text så jag norpar helt enkelt en bild ur mitt mobilflöde och ber om att få återkomma senare i vår. 

Själv fick jag häromdagen en plötslig flashback till en tillfällig ”fluga” som kom till oss tidigt 80-tal, nämligen Slime. 

Slime var en grön sörja som förpackats i en grön soptunna av plast. Det var bekantingen Mattel som stod för både idé och lansering och tydligen var det en grej redan i slutet av 70-talet i bl.a. USA. I Sverige fick det ett lyft någon gång runt 1982 (minns vart jag bodde så ganska säker på årtalet). ”Alla” skulle ha varsin burk av sörjan vars konsistens inte bara förvånade och fascinerade oss barn utan även vuxna som till viss del blev förfärade när man hällde ut det gröna gojjset på köksbordet framför dom. 

Typiska vuxenfrågor var ”Går det att tvätta bort?” och ”Försvinner det i tvätten?” var förmodligen ganska vanliga frågor. 

Så vad lekte man med detta Slime? Jag tror att dom flesta nog bara kladdade runt med det vilket nog egentligen var en ganska tidsbegränsad förströelse. Jag minns att man kunde göra pruttljud av det. Om man lade hela slimeklutten lite löst över burken och sen tryckte ner det med fingrarna så kunde olika pruttljud uppstå. Vet inte om det precis var det här som Mattel tänkte när dom utvecklade sin uppfinning men vi barn tyckte åtminstone att det var hur kul som helst. 

Jag dränkte även in mina Stjärnornas krig-gubbar i det. Tack vare att Slime inte fastnar så gick det lätt att få bort det igen när man lekt färdigt. 

Doften var också unik på sitt eget sätt. Det luktade inte illa (som exempelvis Smokys låtsascigaretter) utan det doftade lite plastigt och sött. Om jag blundar så kan jag fortfarande minnas hur det luktade vilket är lite märkligt att det kan fastna så i ens minne. Jag har tre leksaksdofter från förr som jag aldrig kommer glömma; 

• Big Jim ”Agent Blå” ny ur sin box. Fantastisk doft som jag gärna skulle vilja återuppleva. 
• Tie Fighter Pilot från Star Wars. En doft som om man har tur fortfarande kan avnjutas från en vintage gubbe. 
• Slime ur den gröna plasttunnan.

Efter en tid blev Slimet i sämre skick. Det blev kladdigare och fastnade lättare. Smuts och smulor från suddigummin letade sig in i geggan och till slut blev det väl den riktiga soptunnan för hela rasket. Tyvärr hamnade även min gröna burk bland soporna. Den skulle jag gärna velat ha sparad i dag då det är en så klassisk sak som hade gjort sig bra på en hylla med andra retrosaker. 

Om någon råkar sitta på en extra sådan grön burk så får ni gärna höra av er. 🙂

Ha nu en fortsatt bra helg och en Glad Påsk! 

Schackskola med Hans Alfredson - 1981

Dagens inlägg handlar inte om leksaker. 

Eller, nja man kan ju på sätt och vis kalla figurerna som figurerade (hepp) i det aktuella programmet för någon typ av leksak men dessa fanns ju definitivt inte tillgängliga för oss vanliga barn. 

Vilken miss av SVT egentligen. Idag hade det säkerligen tagits fram mjukdjur eller dockor som var baserade på de olika schackpjäser som vi fick se i tv-rutan. Det hade sålts i massor, det kan jag lova. Jag har dock en stark känsla av att sådana kommersiella tankar inte riktigt fanns inom SVT:s väggar vid den här tiden. Några år senare kom det ju Bolibompa-drakar och annat men 1981 var det annorlunda. 

Hans Alfredsons Schack blev en dunderhit bland oss barn. Det kändes som att alla ville lära sig spelet och programmet blev åtminstone för mig veckans höjdpunkt i tv. Det var verkligen en annan tid och som barn tycktes man jämt vara svältfödd på roliga barnprogram. 

Hasse själv var ju dessutom en rolig farbror och alltsammans andades lättsamhet och det kändes nytt och fräscht. Vi kom undan de vanliga pekpinnarna om krig och orättvisor och trots schackspelandets globala spridning så slapp vi följa några Östtyska barn bosatta i hårt nedsmutsade industriområden eller andra insinuationer om hur bra vi hade det i Sverige jämfört med många andra länder. Programmet var ett enkelt, roligt och pedagogisk barnprogram där vi helt enkelt fick lära oss spela schack. Inget annat. 

Vid något tillfälle så ryktades det om att dockorna som användes i produktionen av programmet senare lottades ut. OM detta är sant så misstänker jag att det skedde via Röster i Radio - Tv som var Radiotjänst/SVT:s egen veckotidning. Vi hade inte den tidningen i vårt hem men den fanns ändå att tillgå bla på biblioteket. 

Jag har försökt att hitta information om denna utlottning, om den nu genomfördes, men jag har inte funnit några som helst spår om att det. Jag minns kanske fel? 

Nu är ju det här programmet inget som det skrivits spaltmeter om heller vilket innebär att det inte är helt lätt att finna info om det.  

Om någon av er läsare vet mer eller rent av vet vart dockorna finns idag så snälla, lägg en kommentar om det. Det hade bara varit så roligt att få veta vad dom hände med dom. 

Enligt vad jag kan se på nätet så är dom skapade av Katarina Trovallius. 

Hela serien finns upplagd på SVT:s Öppet arkiv vilket för mig kändes fantastiskt. Nu har inte tidens tand varit så snäll mot det och dockornas rörelser känns inte lika smidiga som jag minns det som. Men det är mysigt, det är lugnt och det är varmt. Året är 1981 och det var inte lika bråttom med allt. 

Dessutom så är Hans Alfredson lika bra som alltid. 

Det kan varken tid eller teknisk utveckling ändra på. 

Ha en fin helg! 

Ur skivbacken - Scooby Doo

Första inlägget för 2026! 

Känns ändå mäktigt och även lite roligt att bloggen går in på ännu ett år. Som jag tidigare skrivit, och då säkert på flertalet ställen, så sjösattes bloggen för att jag skulle ha något ställe att skriva av mig på och där jag själv kunde sätta gränserna för vad jag ville skriva om. Jag ville inte ha en blogg som endast handlade om Star Wars, spelfigurer eller Big Jim (prövade faktiskt men lades på is). Jag ville ha en plats att skriva om vad som helst utan att ha en admin eller medlemmar som påpekade att jag inte höll mig inom ramarna för ett visst tema eller samlarområde. 

Visst kan det vara ett feltänk från min sida att inte profilera min blogg men jag gillar att blanda mina olika intressen med minnen och företeelser inom helt spridda intressesfärer. En del ämnen har kommit och gått men om jag vill plocka upp tråden igen så ligger det en del poster här som blir till hjälp när det kommer till att fräscha upp minnet. 

Sen är det ju det där med att skriva ner lite om olika saker som är i det närmaste helt bortglömda. 

Att ge dom lite strålkastarljus och en liten ruta på nätet som kanske gör att dom i framtiden åtminstone inte helt faller i glömska. 

Jag märker ibland när någon hittat ett sådant inlägg och sedan länkar det till någon retrogrupp på Facebook. Helt plötsligt pratas det återigen en stund om ”rödvinet där man fick med en liten mässingsbägare” eller ”Smoky det rökande trollet”. Jag ser också att besöksantalet under en sådan post helt plötsligt kan öka ganska rejält vilket så klart är kul. Tyvärr kan jag inte alltid se eller förstå varför besöksantalet blir ”jättehögt” under en tid för att sedan återgå till det mer blygsamma antalet besökare. 

Lite förvånande är det dock att en post om ett gammalt skelett i gummi kan locka till så många klick under några veckors tid och visst hade det då varit roligt att få veta varför så många gillade just det där inlägget. 

När det kommer till kommentarsfältet så valde jag efter en tid att inte ha det ”öppet” utan att jag först har möjlighet att godkänna posterna. Anledningen till det är helt enkelt att antalet spam, reklam och skrifter på okända språk (som inte alls handlade om retro eller leksaker) blev för många. Lite mer bök för besökaren som vill skriva något men tyvärr hittade jag ingen annan bra och hållbar lösning på det. 

Nu blev det här ju kanske onödigt mycket struntsnack för anledningen till dagens post var ju att rikta spotlighten mot en gammal LP-skiva från förr. 

En av mina allra första egna skiva som jag som barn fick var Scooby Doo och Basketmysteriet på spökön!

Förutom att leka cykelhjul med själva vinylskivan så lyssnade jag även på det spännande äventyret, åtminstone så länge detta gick innan reporna till slut blev för många för långa och allt för djupa. 

Jag har för mig att trots alla skador så finns min gamla skiva sparad någonstans. I skrivande stund så vet jag dock inte exakt var den är. 

Numera kan äventyret avnjutas bl.a. via den den här länken. 

Läser vi på baksidan av konvolutet så hittar vi en rejält imponerande rollista. Idel gamla välkända skådespelare lånade ut sina röster till karaktärerna. 

På tal om barnskivor och inspelningar av dessa så kan jag rekommendera det här avsnittet av Kalle Linds Snedtänkt där gästen Tomas Bolme bl.a. berättar om inspelningarna av de klassiska Tintin skivorna som jag misstänker att ganska många av oss någon gång lyssnat på. 

Nåväl, nu väntar en hel hög med ”måsten” så jag får försöka avsluta inlägget här. Allra helst så hade jag suttit och målat figurer hela dagen medans jag lyssnat på något kul. Okej, kanske inte just på Scooby Doo för då hade nog folket runt omkring mig till slut på allvar börjat undra hur jag mår.  😁

God fortsättning och tack för att ni läser!

Lite struntsnack :)

Gott Nytt År! 

Avslutar bloggens 2025 med en reklamsida för ännu ett av GW:s gamla fina, och givetvis roliga, spel. 

Hade själv aldrig nöjet att äga ett set av det här men spelade ändå lite hemma hos en kompis och köpte även en ensam hjälte som snabbt målades upp och sattes in att undersöka alla ”dungeons” med. 

Jag valde Troll Slayern som faktiskt än idag finns kvar bland mina Warhammer-figurer. 

Ha en fortsatt bra dag och ett stort Tack för att ni läser min blogg! 

Skräcködlornas dal - Kongaö (70-talet)

Dagens inlägg är en snabb historia. 

Trodde i min enfald att jag hittat något unikt i min minnesbank men det fanns, så klart, några som redan hunnit före med samma sak. 

Vet inte om vi pratar nostalgi här för mitt eget minne av Kongaö är rätt blurrigt.

Vi åkte dit på en skolutflykt någon gång i slutet av 70-talet och jag minns att man hade någon typ av uppskruvad förväntning på att få titta på de verklighetstrogna dinosaurier som skulle finnas här. 

Har ett minne av att vi följde en stig, att det fanns sumpmark och att skräcködlorna inte alls såg ut så som jag tänkt mig. 

Dom här varelserna var mer färgglada än dom som var avbildade i dinosarieböckerna på biblioteket. 

Jag har också ett minne av stenåldersmänniskor men finner inget som styrker den saken så kan ju så klart ha fel eller förväxlar det med någon annan plats. 

När klassen åkte bussen hem så infann sig nog en viss känsla av besvikelse men eftersom det ändå var en utflykt så var det nog ingen som på riktigt ville avslöja att dom kände så utan höll god min. 

Jag köpte ett vykort med den coolaste dinosaurien T-Rex och som sedan prydde min anslagstavla i många år. 

Den var röd och gul i färgen och var helt klart min favorit bland de som vi såg den där dagen. 

Köpte även ett klistermärke som ju nästan var ett måste på den här tiden. 

Även om jag har kvar mitt vykort med den röda Tyrannosaurien så väljer jag att istället lägga upp bilder på några av de kort som dök upp på Tradera för en massa år sedan. 

Jag ropade aldrig in dom men tänker att det är värt att spara bilderna till eftervärlden då det förmodligen inte finns obegränsat med dom kvar. 

Jag skriver inte ner någon fakta om själva Konga ö, om platsen, historien eller vad som sedan hände med alla skräcködlorna då det redan finns ett fantastiskt fint reportage om det på den här sidan: Ponyhans. 

Rekommenderad läsning! 

Bilden på ett likadant klistermärke som jag själv köpte är för övrigt hämtad från Norra Skåne. 

Har för mig att dessa dekaler fanns att köpa i två storlekar. 

Ha en fin söndag!

The Great Wargaming Survey 2025

Sista minuten påminnelse om att delta i den årliga undersökningen från Wargames Soldiers & Strategy Magazine. 😊

Jag tycker faktiskt att det är rätt kul att fylla i den här. 

Att sitta ner med en kopp kaffe och noga tänka igenom svaren. 

Ha en trevlig helg! 

https://gws2025.paperform.co/

Akvariefiskar - struntsnack

En sak som faktiskt var inne och populärt när jag var barn var akvariehobbyn. 

I vart och varannat hem så fanns det ett långt mycket större intresse än vad det kanske är idag för att ha ett akvarium med färgglada fiskar. 

Stora, små eller runda som var placerade på stabila möbler eller på ett specialbyggt stativ. Det riktigt lyxiga alternativet var ju de hem där akvariet var inbyggt i en vägg. 

Man kan så klart alltid undra över vad det är som gör att en speciell sak eller företeelse får sådana lyft och närmast kan betraktas som populärt och/eller inne att pyssla med? Det här var ju inget som direkt annonserades i serietidningar som andra populära saker och internet låg som ni vet långt fram i tiden. 

Kanske kunde det ha någonting att göra med att våra föräldrar hade haft fiskar som hobby när dom själva var barn och att dom nu ville föra vidare sitt intresse eller sin nostalgi till nästa generation? 

Mitt första minne, om det ens kan kallas för minne, är att vi hade något som fick benämningen mini-akvarium i hemmet. Som jag förstod det så var detta inte mycket större än en lunchbox och det beboddes av små fiskar som jag tror var Neontetras. 

Mitt första akvarium var annars ett avlångt kar på ca 56 liter. Tror att märket hette Marin. 

Det köptes som en överraskning till mig när jag fyllde 7 år och jag tror att det var som ett litet plåster på såret pga en flytt som jag troligtvis inte var så glad för (lämna alla kompisar och flytta till annan ort). 

Jag var fast! Att se alla dessa fina och färgglada fiskar mot en bakgrund bestående av Svärdsplantor, Cabomba och Vatten Wistaria, var fantastiskt! 

Vi köpte olika akvariefiskar och jag minns att vi hade 4 Sorgmanteltetra, 10 Neontetra, 2 Black Molly, 2 Platy, 2 röda Svärdbärare och 2 Scalare. Fråga mig inte hur jag minns detta men jag var verkligen fascinerad av akvariehobbyn och skulle så förbli under många år framåt. 

Grusen var lagom finkornig och vi köpte fina platta svarta stenar som vi placerade ut som en trappa i gruset. En liten mörkbrun trädrot placerades också ut som prydnad. 

På den här tiden så var biblioteken källan för att hitta information och det gällde självklart även för den här hobbyn. Otaliga böcker lånades och en del av dom var väl egentligen inte för barn eller nybörjare men bilderna brukade vara fina och det var kul att läsa på om de olika arterna och få en del viktiga skötselråd. 

Jag fick två böcker av min Farbror när jag fyllde år och jag läste dom sönder och samman och försökte efterleva allt som stod skrivet. Överhuvudtaget blev jag väldigt noggrann när det kom till fiskarna och deras trivsel. Städade, putsade, klippte bort gulnande blad och tvättade luftfiltret. 

Det första året stod akvariet i vårt vardagsrum men när vi (återigen) flyttade så fick jag ha det på mitt rum. 

Under de följande 10-15 åren så skulle jag pröva en rad olika konstellationer när det kom till fiskarter men oftast höll jag mig till att ha sällskapsakvarium dvs en mix av olika sorters fiskar. 

När jag bytte upp mig till ett ganska mycket större 250 liters kar testade jag med att enbart ha ciklider (munruvare). 

Intressant och kul att titta på även om jag tog bort alla växter till förmån för stenar och lerkrukor (!). 

I butikerna fanns det även en hel radda med kul utsmycknader som man kunde sänka ner i sitt akvarium. Dykare, skelett, skeppsvrak, skattkistor mm. 

Eftersom jag lärt mig att det inte alltid var så bra att utsätta fiskarna för saker av plast så lät jag bli även om jag som liten älskade att titta på alla fantasifulla saker som stod uppställda i zoo-butikerna. 

(Lånade bilder från webben). 

Idag så har jag inte längre något akvarium. 

Det sista karet som vi hade uppställt är sedan många år tillbaka sålt och på hemmaplan kan jag säga att det nog bara är jag som eventuellt skulle vilja skaffa ett nytt. 

Jag är dock faktiskt lite sugen även om det kräver en del skötsel. 

Får väl tjata be och böna så kanske det ändå kan gå vägen? Tyvärr finns det inte längre lika många zoobutiker som det gjorde på 70 och 80-talet så ska vi bara ”titta” på fiskarna i affären så blir det ingen spontan tripp utan ett mer planerat besök.

Får väl se hur det går med den saken. 

Hade ju varit attans fint med ett (giftfritt) skeppsvrak som Kuhliiålarna kunnat gömma sig i eller några snygga stenar som Pansarmalarna kan stirra runt bland samtidigt som Algätaren tar hand om det gröna på glasrutorna. 

Suck.. 

Ha en fortsatt bra sommar! 

Plasta-skit; rörlig orm 70/80-tal

Jösses, två månader sedan förra inlägget! 😬

Nåja, mycket har hänt sedan sist och jag har varit fullt upptagen, både i kropp och själ, med annat. 

Nu när våren äntligen är här så kanske inspirationen också kan börja blomma, vi får åtminstone hoppas på det.

När det väl funnits en lucka i schemat så har tiden till 99,9% vigts åt figurmålande och jag har även hunnit med två speldagar Bolt Action. 

Med den nya versionen av reglerna så behöver jag göra vissa förstärkningar till en del av mina gamla arméer vilket faktiskt bara känns kul. Finns så mycket fina modeller och figurer att måla upp och nu finns det dessutom större möjligheter till att få användning av allt. 

Nåja, dagens inlägg blir om en gammal leksak som jag inte kan ett dugg om. Den bara dök upp i mitt flöde och eftersom den var en sådan där sak som ”alla” under vissa år skaffade och lekte med men som nu är hopplöst bortglömd så passar den ju fint här inne. 

Nyproducerade ”wiggly” ormar från Fyndiq. 

Plastormarna på bilden består av lösa separata delar som tillsammans bildar en kedja. När du håller i bakänden av den samma och håller den rakt ut i luften från dig så ser det ut som att ormen slingrar sig. 

Otroligt enkel sak i den billigaste plast som går att uppbringa. Lekvärdet var väl så där och dess  popularitet var nog begränsat till ett par månader. 

Eftersom ormen gick att dela så gjorde man ju så klart det för att bygga korta ormar eller för att sätta samman den med delar från kompisarnas ormar för att på så sätt få extra långa och olikfärgade reptiler. När piggarna/fästena gick sönder, vilket var mer regel än undantag, så var det inte lika roligt längre. 

Lösa delar från min gamla gröna orm låg utspridda på flera olika ställen under många år framöver och så tror jag nästan att det var hos de flesta. 

Jag har ingen som helst aning om vad dessa rörliga ormar hette eller hade för benämning. Inte heller vilka fabrikat som fanns eller om det redan då var okänt. 

Dom finns än idag att köpa hos lågprishandlare på nätet men för oss som ev skulle kunna tänka oss ett köp så vill man ju ha en äkta vintage i giftig 70-tals plast och ingen nypressad 2020-tals modell i nästan lika giftig plast med falsk CE-märkning. 

Eftersom benämningen är okänd så verkar det löjligt svårt att hitta en äkta eller ens hitta info om dom. 

Är det så att du sitter på info om dom gamla ormarna och dess ursprung så skriv gärna en rad om det i kommentarsfältet. Har du en bild ur en gammal leksakskatalogen så hade det ju varit guld! 

Ha nu en fortsatt bra söndag och tack för att ni läser. 

Gott Nytt År (struntsnack)

Då det endast återstår några timmar av året 2024 så väljer jag att önska er alla ett riktigt gott 2025! 

Jag lär inte få så mycket tid över för att skriva mer det här året. 

Jag tittade ju lite nyfiket i spåkulan inför 2024 i det här inlägget och hur jag då trodde att mitt spelår skulle utveckla sig och nu har jag ju faktiskt ett facit på det. 

När det kommer till Bolt Action så hände det mycket det här året. Vi spelade sista partiet av 2nd edition och vi har hunnit ta de första stapplande stegen in i den nya 3e versionen av spelet. Jag har målat upp en del och mitt ”löfte” om att inte starta upp en ny armé höll jag. 

Här önskar jag att jag kunnat spela mer men livet har kommit emellan och det är bara att inse att dygnet inte har fler timmar. 

Eftersom jag är lite nördig så har jag skrivit upp vad jag målat till Bolt Action under 2024;

5 fordon (1 Higgins båt, 2 Franska och 2 Tyska stridsvagnar). 

5 objektivmarkörer.

3 kavallerister

7 Amerikaner

13 Afrika korps

1 Fallschirmsjäger Dak

13 Fallschirmsjäger vinter

2 Tyska spotters vinter

1 Medium mortar team Tysk early

1 MMG team Tysk early

1 Spotter Tysk early

1 Nco Tysk ”Steiner”

1 Commander Tysk early

1 byggnad för ökenlandskap. 

Mycket kompletteringar till befintliga arméer vilket på något sätt känns bättre än att påbörja något nytt. 

Nu kommer snart den nya arméboken till Tyskarna och förhandsinformation om motsvarande för USA har börjat läggas ut på diverse Facebookgrupper. 

Blir nog så att Bolt Action kommer ta det mesta av min uppmärksamhet även under 2025. :)

I främst början av 2024 så målade jag upp mycket till Legions Imperialis (epic). Jag hann även med ett par partier och spelet ÄR roligt. Återigen så tog Bolt Action över mer och mer av min uppmärksamhet och mot slutet av -24 så målade jag ingenting till Epic. 

Det jag trots allt fick klart är: 

62 baser i infanteristorlek. 

26 Fordon 

14 Dreadnoughts

1 Titan

4 byggnader

Jag köpte även ett par böcker till spelet (som jag givetvis inte använt mig av ännu). 

Här kan jag ju känna att Games Workshop har lite väl bråttom med sina nyhetssläpp! Man hinner inte med i den lavinen av saker och böcker som dom öst ur sig under 2024. Även om jag självklart är intresserad av spelet så kan jag bara köpa en bråkdel av deras stuff. Det blir nästan till en stressfaktor med alla nya regler och saker som kommer ut i en strid ström och som påverkar mitt tänk om hur jag ska bygga en armé. Att jag nästan ska bli tvungen att köpa modeller som jag inte gillar utseendet på bara för att det i princip blir ett tvång att ha dom för att kunna stå emot allt nytt som man kan möta på brädet. 

Just nu kan jag inte se att jag kommer köpa mycket till LI under 2025, men det har jag å andra sidan sagt förr. 

När det kommer till ett annat av mina gamla favoriter från förr så blev det inte heller så mycket gjort. 

Här skyller jag endast på tidsbrist för jag är faktiskt så otroligt glad över att ”gamla” Warhammer Fantasy Battles Old World är tillbaka! Att se att man återigen kan köpa figurer från förr, visserligen snordyra, gör mig riktigt glad! 

Det enda som jag möjligtvis är besviken över är att GW fick för sig att ändra på storlekarna på figurernas baser vilket mest känns som trams. Jag tänker inte ens ge mig in i diskussionen för den är redan uttjatad men för egen del så tycker jag att det var en onödig förändring. Visst med större figurer så blir det lite väl trångt i enheterna men det borde ändå gå att lösa på annat sätt. Nu finns det som tur är en uppsjö av moving trays och adaptrar för att ”förstora” de äldre baserna men det har jag för egen del inte prövat ännu. Jag vill ju kunna använda mina gubbar även till de äldre versionerna av spelet och jag tänker definitivt inte ändra på de gamla vintagepjäserna som jag redan har. 

Det blev inget uppmålat till Old World det här året men jag köpte den nya regelboken samt tilläggsböckerna Ravening Hordes och Forces of Fantasy. 

I övrigt så doppade jag tårna i Perry Miniatures American civil War där jag ju lyckades måla upp en liten styrka med Nordstatare. 

Det ser inte så mycket ut men när jag kollar vad jag målade klart så blev det ändå en del; 

1 kanon plus 4 crew. 

6 kavallerister. 

21 infanterister. 

Här hoppas jag att jag får tillbaka samma lust och målar upp en motsvarande liten armé för Sydstatarna. 

Jag har figurerna så det är egentligen ”bara” ork och tid som behövs. 😊

Som det är just nu så ser det tyvärr ut som att jag inte kommer ha riktigt lika mycket tid över för mina hobbies under 2025. 

Det riktiga livet pockar på min uppmärksamhet och jag har en del nya saker som jag behöver ha fokus på. 

Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig under året. 

Nu ska vi först fira nyår! God mat och kanske något gott i glasen. 🍾 

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År! 

Böcker - Spöktimmen 1971

Det här blir nästan mer av en minnesanteckning för min egen skull än ett faktatyngt (som om det någonsin hänt här inne) om en bok som plötsligt dök upp för mitt inre. 

Spöktimmen - Berättelser och fakta, en antologi av Barbro Werkmäster från 1971. 

Omslagsbilden är gjord av fantastiska Hans Arnold.

Som barn har jag säkert lånat den här boken 100 gånger på biblioteket. Älskade allt med den. Historierna, omslaget och bokens tyngd (!). 

Skulle varit roligt att kunna lägga vantarna på ex nu när jag är vuxen men det verkar inte helt lätt. 

När jag söker på författaren + boktitel så dyker det upp en senare utgivning men med ett annat omslag. 

Även om det nyare (1985) bokomslaget också ser spännande ut så är det ju inte Hans Arnold. 

Nåväl, det finns mycket som man vill ha men vissa saker går kanske inte att skaffa hur enkelt som helst. 

Får nöja mig med att titta på de få bilder som jag kunnat få fram på boken och där samtliga ser ut att vara just biblioteksböcker som är inbundna på det lite speciella sättet. 

Nu närmar det sig jul och man vet ju aldrig vad som dyker upp under granen. 

Får jag en sådan här bok att roa mig med så slipper jag kanske att följa med på årets julotta… 

Ha nu en bra dag allihopa! 

Struntsnack - En liten saga inspirerad av verkliga händelser

Vår Chef och tillika bolagets ägare kom som sista deltagare in i konferansrummet på det sedan länge inplanerade personalmötet.

Alla utom Jonas och Anna var på plats då detta gifta par befann sig på resande fot någonstans i Europa.

När chefen äntrade rummet så tystnade sorlet från de 10 som strax innan suttit och småtjattrat om den arbetsdag som nyss avslutats. Det var tisdag och klockan var 17:15. 

Butikslokalen där vi jobbade med att sälja produkter till företag var nersläckt och enbart lager och konferansrum var upptänt. 

Chefen Herbert, som passerat 55 i ålder, satte inte sig ner vid konferansbordet utan blev stående nära dörren. Han log, ja nästan flinade mot oss vilket fick hans välansade skägg att sträckas ännu högre upp mot det grå hårfästet. 

Han hade händerna i fickorna och inväntade tystnaden. Han verkade den här kvällen vara väldigt lugn och avslappnad. Herbert var visserligen ingen röd person som brukade stressa upp sin omgivning, tvärtom, han hade en mycket lugn, trygg och trevlig personlighet. 

Så tog han slutligen till orda:

-Idag har jag sålt företaget.

Han log lite mer och och verkade verkligen studera vår reaktion och hur vi såg ut där vi satt med gapande munnar samt den totala tystnad som rådde.

Frågorna som bubblade upp från oss var många.

Varför?

Företaget gick ju riktigt bra och kunderna strömmade bokstavligen till butiken för att handla av oss.

Ordertelefonen gick varm och det hade investerats i bla nya firmabilar och bättre datorer. 

Någon fick tårar i ögonen och chocken var påtaglig.

Vad skulle nu hända? Blir vi alla arbetslösa? Varför detta hemlighetsmakeri? Vem har ni sålt till?

Oron spred sig bland de anställda. 

Efter en stund smög sig sakta känslan av att blivit lurade över oss.

Samtliga av oss anställda jobbade betydligt mer än vad som förväntades av oss.

Vi trivdes ihop och personalen skötte emellanåt företaget i princip på egen hand.  

Många hade flera års erfarenhet från liknande verksamheter och kunskapsnivån var nästan löjligt hög. 

Personalen skötte saker som kanske egentligen skulle legat på någon av chefernas bord men det var bara så det var, alla tog ansvar. 

Vi trivdes på vår arbetsplats och vi var väldigt uppskattade av våra chefer. 

Personalen var även flitiga ambassadörer för företaget och antalet kunder och konton som öppnats tack vare de anställdas flitighet var otaliga något som också gjorde att det inte behövdes speciellt mycket övrig marknadsföring., kunderna sökte upp oss ändå. 

Vi var inom vår bransch det näst största företaget i Sverige, vilket faktiskt var imponerande.  

Om nu företaget skulle säljas, varför hade inte personalen fått ett förslag om att ta över?

Det låter kanske som en märklig fråga men kunskapen fanns där och dom flesta av oss såg nog firman lite som "vårt" företag även om det givetvis inte var så.

Kanske kunde vi gått ihop och köpt det? 

Men frågan ställdes aldrig och nu var det för sent. 

Den nya VD:n stod bokstavligen redan i kulisserna och nu tog han ett kliv över tröskeln till konferansrummet. Han såg om möjligt ännu gladare ut än Herbert hade gjort några minuter tidigare. 

Han var en rund man i 60-års åldern och han var prydligt klädd i kavaj och vit skjorta.

Innan han började prata så slog han ihop händerna och smorde dom i varandra så som de flesta av oss gör när vi tvättar våra händer. 

Vi kan kalla honom Åge. 

Åge förklarade glatt hur uppspelt han var över sitt nyförvärv och vilken stolthet han kände nu när han kunde addera vårt, inom branschen, kända butiksnamn till sitt stall av betydligt mindre butiker.

Ord som flaggskepp och stjärnspelare användes. 

Framförallt skulle personalen inte vara oroliga över sina jobb. 

- Ni kan vara lugna, ingenting ska förändras.       

Åge var VD för ett företag i Stockholm som nu alltså visade sig vara köpare. 

Dom hade ett liknande upplägg som vårt företag men var givetvis mycket större med hundratals anställda och ett stort centrallager där alla varor nu skulle plockas och skickas från.

Sortiment var mindre än vårt lokala och inte alls lika välsorterat. Lite torftigt skulle man nog kunna påstå men då är jag kanske lite väl taskig.

Det nya stora företaget hade redan ett antal butiker i Stockholmsområdet så vår butik skulle komma att ingå i en redan befintlig butikskedja. Order och leveranser till kunder skulle ske centralt likaså allt som personalfrågor, ekonomi och inköp. 

Prisbilden ut till kund var betydligt högre än den prisbild som vi hade haft inom vårt lokala och i sammanhanget mindre företag. 

Det nya sortimentet bestod även av ett stort utbud av "own brands" dvs billiga artiklar som tillverkades i Kina istället för i Sverige eller något annat Europeiskt land och som ofta fick det nya företagets logga tryckt på omslaget.

Kinasortimentet importerades i bulk och sakerna var många gånger undermåliga i kvalite.    

De etablerade fabrikaten fanns också där men till ett prispålägg som fick oss att häpna. 

Kan man verkligen lägga en vinstmarginal på 80% på en artikel utan att försäljningen påverkas negativt?! 

Överhuvudtaget såg vi en marginal i det nya sortimentet som vi aldrig tidigare sett någonstans tidigare. 

Att lägga på 80-90% på inköpspriserna var inget konstigt alls inom det nya stora och mäktiga företaget. 

För att locka till sig andra storföretag och tom myndigheter och statliga bolag så lämnades det ut offerter med löfte om rabattsatser på 40-87% och många gånger sattes det fasta avtalspriser som låg under inköpspriset, något som privatpersoner och mindre företag naturligtvis på sikt fick betala.

Av deras "ingenting ska förändras" blev det ungefär så här: 

Försäljningen störtdök. 

Sortimentet blev mindre och smalare. 

Priserna ökade rejält.

Lokalen byggdes om och av de ursprungliga 2000 kvm blev det 1000 kvm men ganska snart förvandlades ca 300 av dessa till "förvaringsutrymme".

Den lokala anknytningen med egna budbilar, inköpare och produkter försvann helt.

I princip inga extravaror i lager.

En del kunder har rabattsatser på närmre 90% medan de mindre företagen och privatkunder inte har någon rabatt alls.

Minskat kundantal, lägre snittkvitto.

Av 12 anställda återstår det idag 1 på heltid och en på 80%.  

Villkoren för de anställda försämrades drastiskt och arbetstiderna blev sämre.

En rejäl hyvling av samtliga heltidsanställdas anställningskontrakt för de butiksanställda (ej butikschef). 

I december 2024 läggs butiken slutligen ned.

Som en äppelskrutt så kastas det som är kvar av det gamla företaget på avskrädeshögen och dess historia glöms snart bort. I det långa loppet blev det en förlustaffär för Åge och de andra. Dom såg något som var bra och som dom ville ha. Sen skulle dom sköta det på sitt sätt utan att varken lyssna eller åtminstone försöka vara lite lyhörda och när det väl barkade utför med försäljning och kunder, ”löste” man det genom att skära ner på personal, försämra villkor för både kunder och samarbetspartners samt höja priserna. 

Jag hoppas självklart att både Herbert och Åge mår bra idag.

Att dom har hälsan med sig och har kvar sitt glada humör.

Båda är nu pensionärer. 

Jag hoppas också att dom är nöjda över hur saker och ting utvecklade sig. 

Är dom inte det så är ju ovanstående saga faktiskt bara rent ut sagt förskräcklig.

Tyvärr så är den inte unik på något sätt och vad värre är, så är den helt sann. 

Ber om ursäkt för den dystra tonen i dagens inlägg. 

Alla sagor har ju två sidor och jag väljer ju så klart att återge den ur ”mitt” perspektiv. Hade vi tagit den ur storföretagets synvinkel så hade den nog blivit kortare, utan persongalleri och med mer siffror. 

Som att läsa Mio min Mio ur Riddar Katos perspektiv. 

Varför har han ett hjärta av sten? Varför gillar han inte människor osv. 

Nästa inlägg återgår vi till något som är kul igen. 

Det lovar jag. 

Ha en bra tredje advent! 

  

 

 

   

Figurspel - Ännu mera struntsnack - Bolt Action

Första inlägget för maj månad blir alltså en post bestående mestadels av snicksnack kombinerat med struntsnack. 

Dock håller jag mig till området figurspel då det är det som jag känner att jag själv brinner allra mest för just för stunden. 

Nyligen så avslöjades det att Bolt Action 3rd edition blir verklighet. Vi har inom vår spelgrupp diskuterat om det verkligen behövdes men faktum är att det ska bli riktigt skönt att få alla ändringar och FAQ på pränt och dessutom samlade i en ny skinande regelbok. 

Release blir under september 2024 och redan nu kan ni lägga in intresseanmälan till exempelvis Dahlborg’s Battles. 

Vi spelade faktiskt ett parti 2nd i helgen som gick och som det ser ut just nu så blev det därmed kanske det allra sista partiet av den versionen av reglerna. Tiden går fort och med en sommar framför oss samt alla måsten plus andra spel så är det just nu mest troligt att nästa parti BA blir med den nya regelboken.

Vi bestämde att vi då kommer koncentrera oss på ökenkrig och förbereder därmed våra styrkor för sådana scenarion. För min del blir det till att ta fram alla ljusbruna och sandfärgade flaskor med färg och börja måla gamla gubbs som legat på is i någon gammal kartong.

Min snälla vän Peter gav mig för några år sedan en ask med Perry Miniatures DaK i plast som han påbörjat men sedan tröttnat på. Det kändes riktigt bra att kunna ta fram den asken nu och se vad man kan bygga ihop med hjälp av innehållet i den. 

Jag kommer till en början komplettera de infanterienheter som jag målade upp till vårt projekt 500 poäng 2018. De enheter som då bestod av endast 6 man kommer få nytillskott av gubbar beväpnade med gevär. 

Som dom nämnde i den utmärkta podden Ghost army/Cast dice att en sak kan det aldrig bli fel att måla upp extra av; infanterister med gevär. 

Ska bli riktigt kul att återigen måla lite DaK.

Givetvis så kommer man nästan direkt på sig själv med att kolla in nya figurer och fordon att köpa istället för att faktiskt måla upp det som man redan har liggande i sina gömmor men tror att 99,9% av alla figurspelare fungerar på ungefär samma sätt.

Har ett (av tre) ökenhus i plast från Renedra kvar att måla upp så ska även försöka avsluta även det projektet. För övrigt ett fantastiskt bra och prisvärt kit om man önskar fylla ut sitt ökenbord med lite byggnader. Får göra en egen post om det setet lite längre fram.   

Nu väntar dock en dag med ”måsten” så istället för hobbypyssel så blir det städning och andra ”roligheter”. 

Ni får ha en fortsatt bra helg! 

Edit: Release för Bolt Action v3 ser just nu ut att bli den 28:e september 2024. 

  

  

Rosa Elefanter - iskuber av plast 80-tal

Tvära kast på bloggen. Det här är ju varken häftiga spelfigurer eller tuffa actionfigurer utan ännu en sådan där liten och nästan bortglömd sak från det förflutna. Den här filuren hittade fram häromdagen och det inte bara liknar en elefant, det ÄR en elefant, en rosa dessutom. 

Jag tror att dom här var tämligen vanliga i mitten av 80-talet. Det fanns inte speciellt många i en förpackning, kanske 4-6 stycken, och jag minns att dom såldes i vanliga varuhus. Det är ju ganska självklart vad dom här skulle användas till så det känns ganska onödigt att förklara men att dom var ämnade för vuxendrinkar råder det ju ingen tvekan om.

Den här gynnaren som för övrigt hittades i en låda med leksaksdjur av plast har sedan länge tömts på sitt vatten. Hans snabel har fått en ny form vilket förmodligen fixats med hjälp av ett barn och dess framtänder. 

Dom här rosa elefanterna ska ju inte föreställa de som var med i Fem myror är fler än fyra elefanter utan snarare den klassiska humorbilden av sådant som stupfulla människor ibland kunde tyckas se vandra runt och/eller höras stampa runt i hemmet dagen efter dom hällt i sig några drinkar. 

Numera är det ju inget ovanligt alls med iskuber av plast. 

Färglada kuber, kaktusar, frukter, sno**ar, fordon, dödskallar mm. 

Rosa elefanter av klassiskt snitt har jag dock inte sett på länge. Faktum är att jag hade helt glömt bort dom och därför får dom nu en helt egen post här på bloggen. 

Vi vurmar ju faktiskt lite extra för sådana här hopplöst bortglömda saker som har haft sin kvart i solljuset men som sen mest troligast hamnade på soptippen. 

Ha en trevlig helg och ta det lugnt med drickan! 

Struntsnack - Mitt 2024 i figurspelandets tecken

2024 ser onekligen ut att bli ett spännande år för mitt figurspelshobbande. 

Med mer än vad man skulle kunna kalla en liten blinkning åt det gamla så gör Games Workshop just nu verkligen allt för att fånga in en sådan som mig i sina nät. Med nyligen nyförlösta Legions Imperialis (Epic) och nu kommande Warhammer The Old World (Fantasy battles) så verka GW (inte Persson) nu vara på jakt efter oss gammelgäddor som de sista åren slunkit igenom bolagets annars så finmaskiga garn som lagts ut i våra hobbyvatten. 

Visst har dom försökt tidigare med saker som exempelvis Necromunda och Dreadfleet (Manowar) men där känns det nästan mer som försök eller snygga men halvhjärtade tester för att se om vi finns kvar någonstans därute eller kanske mer för att få in snabba pengar för att sedan lägga ner projektet och satsa slantarna på ännu mera 40k. 

Den här gången känns det annorlunda. Jag kan givetvis ha fel i det och kanske tro på det ännu mer då jag möjligtvis har de nostalgiska glasögon på mig men det känns ändå mer som seriösa satsningar än vad jag upplevt de sista åren. 

För egen del vet jag i skrivande stund inte om dom lyckas få mig på kroken den här gången heller men jag är sjukt nyfiken på ovan nämnda Legions samt kommande Old World. Jag VILL att detta ska bli lyckat nu när GW äntligen tagit sitt förnuft till fånga. Jag vill att det blir lika populärt så som det var på 90-talet när jag själv spelade som mest Warhammer fantasy samt Epic. Då fanns det tre flaggskepp att läsa om i varje nummer av White Dwarf; WFB, 40k och Epic. 

Allt kändes rätt och kompisarna spelade, oftast, allt. 

För att det inte ska bli ännu en satsning som sen läggs ner så känner jag konstigt nog nästan en plikt att köpa någon av produkterna. Jag menar jag kan ju inte sitta och gnälla om att GW numera bara satsar på 40k och att dom gjorde fel som lade ner vissa spel om jag sedan, när dom väl försöker återställa det som JAG tycker dom gjorde fel, visar dom att det här är är efterlängtat och rätt väg att gå. 

Missförstå mig inte, jag känner till historien bakom GW:s ekonomi och de beslut dom kände sig tvungna att ta för att på så sätt föra sitt företag framåt och komma ut på andra sidan som ett mycket framgångsrikt företag.

40k är deras guldkalv och visst tusan har dom lyckats med sina satsningar oavsett vad jag som konsument och flerårig kund tycker om saken. Deras fokus har i huvudsak riktats mot en något yngre publik som vill ha coola pjäser och snabba spel. Allt som dom kunnat ändra på har också ändrats, skruvats, förvanskats och i deras ögon förbättrats. Många av mina jämnåriga kamrater som är födda på 60, 70 och 80-talen har ändå hängt med i 40k världen och plikttroget köpt de senaste versionen av reglerna, nya större pjäser, större byggnader, förändrat beväpningen på sina figurer, ändrat sina färdigmålade arméer och verkligen spelat 40k på snyggt uppställda spelbord så GW har ju i ärlighetens namn definitivt inte tappat alla oss lite äldre spelare. 

Därför känns det just nu lite extra spännande att GW även satsar på andra före detta ”stora” spel som dom så hastigt avlivade för ganska många år sedan. Att dom blandar upp sitt sortiment och utbud med mer än 40k. Att dom återigen gör det lönt för en sådan som mig att besöka en spelbutik och att läsa GW:s nyhetsbrev. 

För jag är en sådan där gammal stöt som tröttnade på 40k. Inte så mycket på själva spelet utan på GW:s ständiga förändringar/förbättringar/försämringar av det. 

Jag tröttnade och sökte mig till nya vatten vilket inte heller verkar vara en helt ovanligt historia för gamla 40k-veteraner.  

Jag har stött på många spelare som gått över till andra spelsystem och andra tillverkare av samma anledning. Framförallt Historiska spel verkar locka över många av oss. Om det är en ålderssak eller om det handlar om ett i grunden stort intresse för historia vet jag inte men kanske är det en kombination. Flames of War, Bolt Action, Chain of Command, Black Powder etc har blivit relativt vanligt förekommande och omtyckta figurspel och säljs dessutom till en helt annan prisbild än den som Games Workshop verkar se sig tvungna att ta för sina tillbehör. 

Därför är det nästan så att jag blir förvånad på min egen reaktion när jag själv känner ett så starkt behov av att skaffa mig dessa senaste nysläpp från GW att jag till och med förhandsbokar (!) reglerna. 

Kanske är det en naiv övertro på att detta ska bli bra och underhållande spel eller så är det nyfikenheten tillsammans med nostalgin som tar ett fatalt grepp över mig. 

Jag lutar mig åt att nyfikenhet just nu är det som är den starkaste dragningskraften hos mig själv men jag skulle tro att GW mycket skickligt istället spelar på de nostalgiska strängarna för att jag och många med mig återigen ska dansa efter deras pipa. 

Blir det lika bra som det var på 90-talet så kommer jag dansa som fan själv. Blir det ännu fler dammsamlare så blir det nog det sista kvittot på att ”jag är för gammal för den här skiten” och istället ägnar mig fullt ut åt spel som faktiskt fungerar, är roliga och inte fullständigt ruinerar min ekonomi, som exempelvis Bolt Action. 

2024 ska som sagt bli ett spännande år inom hobbyn och jag tänker mig att det blir ungefär så här:

Bolt Action är fortfarande det absolut bästa figurspel som jag någonsin pysslat med. 

Min förhoppning är att jag ska fortsätta måla figurer, terräng och byggnader under 2024 liksom att fortsätta spela partier med mina vänner. 

Det här spelsystemet släpper jag inte i första taget. 

Däremot kan jag inte se mig själv starta något nytt arméprojekt det här året. Jag har pjäser att spela med och det får räcka med att förstärka vissa delar av mina styrkor. 

Legions Imperialis:

Ett speldatum för att pröva reglerna är inbokat och jag har (faktiskt) införskaffat en grundbox. 

Synd att dom gjort det till ett Horus Heresy-spel då det hade varit roligt med lite andra factions så som Orks, men man kan inte få allt, eller hur? 

Har börjat måla Space Marines men det kommer ta lång tid innan jag har en spelbar armé. 

Kommer även att skynda långsamt med Legions imperialis. 

Dels för att jag inte har så mycket tid till att måla och dels för att sakerna är slutsålda överallt samt för det i mina ögon ganska höga priset på tillbehören. 

Ska åtminstone bli kul att testa det och äntligen får jag möjlighet att lira Epic igen. 

Warhammer The Old World:

Är rejält sugen på Fantasy Battles igen. 

Har förbokat en regelbok och har vänner som är lite nyfikna på det.

Kommer troligftvis inte att köpa så mycket nytt utan främst använda mig av det som jag redan har efter alla år som WFB-spelare.

Känner till allt om förändringarna på baserna men försöker nog använda någon typ av movement trays för att det ska fungera ihop med templates och dylikt.

Får väl se hur mycket energi som jag orkar lägga på det men jag ska åtminstone ge det en rejäl chans.

Annars finns det ju alltid kvar 4:th edition, eller hur? ;) 

Tack för att ni tog er tid att läsa.