Reklamblad från den fantastiska leksakskedjan Käpphästen 1977.
Den här gången ser vi en finklädd och välkammad familj som samlats kring köksbordet för att pyssla.
Mamman och barnen föredrar att gjuta gipsfigurer medan Pappan med allvarlig min gjuter tennfigurer.
I sann 70-tals anda så ser Pappan ut att vara i 60-års åldern även om han troligtvis precis fyllt 30.
Mamman fick den sämsta placeringen runt bordet trots att det är hon som håller på med kladdiga målarfärger.
Pappan tycker det är trivsamt att gjuta tennsoldater.
Det har han gjort tidigare när han var ung så han vet vad han gör när han med stadig hand häller det varma tennet i formen.
Snart ska han röka pipa. Inomhus. Vid pysselbordet.
Det kommer bli rökigt som tusan och barnen blir hostiga och går där ifrån (Mamma får städa upp i röran).
Pappan tycker att det ska bli skönt att få pyssla själv utan att behöva lyssna till dom andras kackel.
Att trixa med gipsfigurer var en hyfsat vanlig företeelse runt den här perioden.
Jag minns att dom fanns både hemma hos kompisarna och på daghem och skolor.
I leksaksbutiken fanns det påsar (dåliga sådana som efter öppning sprack så du fick alltid ha en extra plastpåse runt den) med gipspulver.
Det fanns en mängd gjutformar att välja på, oftast var det olika djur men även Disneyfigurer var vanliga.
Formarna var tillverkade av mjuk ljusbrun gummi och kunde användas i princip hur många gånger som helst.
När man väl blandat gipset med vatten så hälldes blandningen i formen (som hängde upp och ner över exempelvis en kaffeburk) och sedan fick man vänta. Länge.
Ibland var det så tråkigt att vänta på att gipset skulle stelna så man testade att dra loss formen alldeles för tidigt. Resultatet blev att man fick en blöt klump med gips i handen.
Om man stod ut med att vänta riktigt länge så kunde man faktiskt få ut fina små skulpturer i vitt gips.
Dessa brukade sedan målas med kladdiga vattenfärger vilket är ljusår från de suveräna färgerna som finns att tillgå idag.
Att gjuta tennfigurer har nog dom flesta någon gång prövat på.
Själv älskade jag att fixa med dom ända tills den där dagen jag fick en droppe tenn på ena lillfingret.
Då åkte alla sakerna ut till försäljning i en tidningsannons.
(för yngre läsare så var detta ungefär som att sälja på blocket fast i pappersform och man fick vänta en vecka innan annonsen publicerades).
